Att döma av min sambos föregående inläggs lite skämtsamma ton, kan man kanske dra slutsatsen att måndagens händelser var en liten bagatell. Något som vi viftade bort som oviktigt och som inte har gett oss några som helst samvetskval. Så är ju såklart inte fallet. Sanningen är den att konsekvenserna kunde gett (kan ge, it's not over just yet, peppar peppar) oss riktigt osköna problem.När jag ska gå till jobbet dagen efter, kommer polskan och börar skrika på mig. Jag försöker försvara mig så gott jag kan, men hon babblar om polisen och grejer. Jag fattar att vi kommer bli vräkta, går till jobbet med en illamående ångestkänsla i magen och en ännu värre illamående bakis-känsla i huvudet. SMS:ar Anders att han måste snacka med henne. Går sedan runt i en liten ångestbubbla hela dagen på jobbet, jag började 11, tills Anders dyker upp vid 16-tiden. Han har snackat med henne och det verkar som att vi får stanna. PUUUUUUUH!
Jag har ju alltid gillat overkill, så när jag traskade hemåt svängde jag in på en blomsteraffär och köpte en bukett blommor för 25 €. Jag tror nästan hon sken upp lite, men det kan ha varit för att det var ganska mörkt.
Jag var på bio igår också. L'orphelinat heter den här, ingen aning om vad den heter i Sverige. Skulle ha tippat på Barnhemmet, men eftersom det är ute att översätta filmtitlar heter den nog The Orphanage. Eller El Orfanato, det är ju en spansk film. Strunt samma, sjukt bra var den iallafall. Jag såg den alltså med spanskt tal och fransk textning, men det spelade ingen roll. Läskigaste filmen jag någonsin sett. Jag var tvungen att hålla tre brudar i handen, bara för att jag skulle överleva till slutet utan en hjärtattack (den officiella versionen är ju förstås att dem var tvungna att hålla mig i handen, men här på bloggen publicerar jag ju sanningen och endast sanningen). Sen skrämde jag Maria å väg ut från biografen, så hon spillde popcorn överallt. Haha! Det var kul för oss som var med iallafall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar