Så var det dags igen. Att svälla upp som en käppkines (som pappa uttryckte det första gången för 14 år sen) och klia sig som en skabbräv. Allergisk reaktion och legat på sjukhus mellan 00:00 och 02:00.
From sö beginning...
Jobbade ensam stängning i baren, hade i princip ingenting att göra under 4 timmar. Klockan 2250 börjar jag städa lite smått, diska det som kan diskas. Har lite att servera vid barborden as well. Vår danska manager Louise, 148 lång, väger max 45 kilo, sitter och äter Indiana Beef. När hon har slutat äta, tänker jag Fan vad gött med lite käk på kvällskvisten. Bra idé. Samtidigt som jag äter har jag en känsla av att, fan det här känns inte bra. Efter den halva måltiden säger jag till Emilio att jag känner mig konstig i huvudet och i magen. Han skrattar åt min hypokondri. En halvtimme senare ser jag ut som den nyss nämnda käppkinesen, med en kulör av nykokad kräfta i fejan. Och kliar. Klockan är 2350 och jag funderar på att dra hem och käka lite medicin. Efter att noga ha undersökt mina luftvägar bestämmer jag mig för att dra till sjukan. Säger detta till Louise, och påpekar mina ansiktsförändringar, varpå hon säger:
Oh, you're scaring me. Go go!
Tar en taxi fem minuter längs gatan till Hôpital Saint-Antoine. Tar mig till receptionen. Ser två skyltar. Accueil Hôpital och Accueil Urgences. Frågar en vakt var jag ska gå. Han tittar mig i ansiktet och tänker "eeh, är du dum eller. Urgences så jävla klart". Hamnar i kön bakom en knarkare, sätter mig huk och andas och kliar. Sneglar på tre poliser, som varochen sneglar på mig, och tänker "Shit, den där killen kommer ju dö snart. Fan vad hårt". Knarkaren som är upprörd över något vänder sig om, kollar mig i ansiktet. "Åh fan... jag ska nog lämna plats alltså". Jag slänger fram körkort och European health insurance card till receptionisten (som ger mig blicken "hoppas du inte behöver lida") varpå han ropar till sig personal som kommer med en bår. Säger åt mig att ta av mig jacka och tröja. Här? Vid ingången? Okej. Lägg dig ner på båren. Jag? På en bår? Okej. Berättar att när jag var i Kina och fick allergisk reaktion fick jag en spruta i ändalykten och det var bra med det. Nej då. Blodtryck, puls, andning, hals. Allt fick jag. In i ett akutrum tillsammans med en döende tant, en fastspänd gubbe som var full eller hög och en lite mer ordinär man med hjärtproblem. Av med kläderna, in med antihistamin i dropp och vänta. I två jävla timmar. Okej, bättre än att jobba stängning tänker jag. Ligger där i kalsonger under ett lakan och undrar vad jag ska ta mig till de närmsta 2 timmarna. Skickar lite sms och spelar Quadrapop. har ett rekord på ingående. Sen börjar jag titta på läkarna (och framför allt läkarinnorna). Jävlar i min låda, det var en som var sjukt snygg. Nordafrikanskt utseende och väldigt respektingivande. 25-30 bast. Där ligger jag, en 19årig finnig uppsvullen kille från Sverige i bara kalsonger och funderar på vilka häftiga machokillar jag måste tävla med om att få henne.
Klockan närmar sig två, den fastspända killen har bytt blöja och blivit frisläppt i sin säng och man börjar dra ut mitt dropp och plåstra om mig. På med kläderna, säga adjö till mina tre kvinnliga läkare som tagit hand om mig, och dra tillbaka till jobbet för att få en afterwork-juice. Sitter nu vid datorn med lite svullnader här och var, och med en erfarenhet rikare. Fransk jävla sjukvård. Har provat på svensk och kinesisk, det här är lite av min grej känner jag. Vart jag än åker i världen kommer jag aldrig undan. Allergi och sjukhusbesök måste jag börja planera in i agendan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar