Under vår tid på Indiana har vi haft fyra brasilianare på jobbet. Managern Luana, som jag inte har något grepp om alls, men som verkar vara en söt tjej (kvinna, tant?) som alltid ler (påklistrat verkar det ibland) som dock verkar vänta på något tillfälle att bitcha med oss. Emil gillar henne åtminstone. Hon är nu den enda kvar. De tre övriga har varit här under ett tre månader långt break från universitet. Vanessa, en kort söt brasilianska med lite asiatiska drag som alltid ler och skrattar. Som skolkat en månad från universitet för att var kvar här. Henne kommer jag sakna. Bianca, hon är väl mest som andra. Har lite antydan till vampyrtänder när hon ler. Det kanske är hennes starkaste personlighetsdrag. Hon är nog trevlig. Nåväl. Sen har vi min polare Daniel som jag har jobbat i baren med åtskilliga gånger. Världens kanske skönaste kille, jag kommer inte stå ut i baren utan honom. Emil säger att jag kommer över honom, men jag är inte lika säker...
Han var alltid där med ett leende till övers. Sprang iväg på toa och kom tillbaka och verkade som han rökt på (vilket jag betvivlar starkt att han verkligen gjorde). Men han var en sån som kan bli på bra humör av en enkel grej som att få fem minuters rast. Gjorde alltid ett brasilianskt surftecken trots att han inte surfar och har aldrig rört en fotboll i sitt liv. Han drev alltid med mig och ville alltid lära sig svenska fraser:
Anndärs, comment on dis fuck off en suèdois?
Dräo hajte hellvite? HAHA! Vanessa dräo hajte hellvite! HAHAHA!
Anndärs, comment on dis you're hot en suèdois?
Dy aer puding? Sandra, dy aer puding! HAHAHA!
(Jag drar självklart till med det coolaste sättet att säga att någon är snygg, en pudding.)
När han frågade om mitt efternamn gick han runt i en timme och sa BERGWALDO till allt och alla, samtidigt som han garvade sig harmynt. Sanna mina ord, man hade aldrig en tråkig stund med den killen. Helt oförutsägbar. Mot slutet av sin sista dag igår sa han att han skulle till Kiruna under ett par dagar. Kiruna. Vem fan vill till Kiruna? Jo, Daniel vem annars. För the northern lights. Vilken lirare. Han kommer tillbaka till Indiana för att säga hejdå på torsdag och dricka sin första och sista drink där. Paradise. Den ska jag fanimej göra bra åt honom.
För övrig börjar träden grönska här. Inte kastanjerna, de tar lång tid på sig. Det är några andra sorts träd som jag inte har en aning om vad de är. Jag och Emil var ute på promenad idag. Förbi Centre Pompidou (där de häftiga fontänprydnaderna från läroboken Chouette finns). Framför ingången till detta kulturhus var det en... liten yta, lite större än plattan i Stockholm.
C'est Paris dans un nötskal.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar