Lundi, le 11 février

Lovade mig själv att sova ut idag, efter en veckas hårt arbete utan någon sömn beyond 12 o'clock. Så blev det, och utan matbröd eller smör gick jag och köpte en pinfärsk baguette (den var det för 5 timmar sen) och ett hundratal gram smör. Avnjuter en frukost vid datorn för att börja slava klockan 16 (btw kan man gå och köpa baguette och smör i tshirt och cardigan, woho).

Vi vill (eller jag i alla fall) passa på att be om ursäkt för den minst sagt bristfälliga uppdateringen av den här sketna bloggen, men till vårt försvar kan vi säga att vi återigen har förärats med besök från Sverige (och Japan). Emìlios storebror Joel och dennes sambo Kanako har utnyttjat vår gästfrihet i 4 dagar snart, och igår kom min käre pappa på besök.

Som sagt, lite kontakt med familjen var jättemysigt. Han kom hit med svepskälet att träffa några arbetskollegor när han egentligen ville träffa mig såklart. Dagen började med att han tvingar upp mig vid 8-snåret för att sedan äta en frukost på café Panis (en felstavning av café Paris är vi övertygade om) med utsikt över Notre-Dame som kostade ca 20 ggr mer än våra frukostar på Rue de Pontoise 22. Gotta hate restauranbranschen. Vi strosade lite vid Domen innan vi bestämde oss för att sightseea till Sacre-Coeur och Montmartre. Efter noga övervägan om att ta ett glas vin/öl intill det genuina torget vid Montmartre (ockrare, ockrare) beslutade vi oss för att istället ta oss till Champs Élysses för att kolla om Triumfbågen stod kvar sen vi var där för 12 år sen. Som tur var gjorde den det.

Det här är min pappa några sekunder innan han berikar mitt svordomsförråd.

Sedan var det dags för lunch, på restaurangen il Soleil d'Or (Guldsolskenet typ, påhittigt) i området kring Saint-Michel. För första gången fick jag trycka i mig en riktig pizza, dock några minuter för litet gräddad. De märkte nog att vi hade bråttom för att styra kosan hem mot Rue de Pontoise då pappa ville inspektera lägenheten. Väl där serverade vi kaffe och det var Andrés fyller 20 ett halvår för tidigt. Bästa grejerna ever medtagna från Sverige. Det var:

0,8 kg fazer, popcorn, bragokex, gevaliakaffe, daim, euroshopperchoklad, hth, lypsyl, hydrokortison, tvättmedel, 10 par strumpor, 2 par kalsonger, Ipren, tandkräm, och sist men inte minst, dussintals korsord, dagens anagram från GD, och poängjakter!
Det var min bästa 19,25årsdag hittilis i livet.

1330 var det faktiskt dags för farsgubben att jobba lite, så vi glada musketörer gick och shoppade lite. Arbetsskor och tröjor. Ganska intetsägande shoppingdag, men väl så behövlig terapi. Vid 1830 tog vi oss hemåt för att grunda med baguette inför kvällens middag. Vi skulle enligt uppgift bli jag, emilio, pappa och hans 8 arbetskompisar. Kanonkul, affärsmiddag. I närheten av Gare du Lyon. Vi hade hört att man hade försökt boka en litet finare restaurang, så vi kände att skjortorna vi tagit på oss var kanske lite overkill. Men ack så vi bedrog oss.

Vi klampar in på restaurang Ô Rebelle, genomsvettiga efter värmeskillnaden ute och inne. Hälsar på pappa, italienaren Mario (nej inte super Mario) och Francois som hjälpt oss med internet och en del annat. Resten har jag ingen idé om vad de heter. Torkel eller Eskil. Jean-Pierre eller Erique. Ett handslag har den effekten på mig att det tar bort det som sägs därefter ur mitt minne. Men nog om det.

Ungefär den här vinkeln och utsikten hade vi från vårt långbord. Lägg till en servitris i 25-årsåldern bakom disken bara.

Vi slår oss ned på ena sidans mitt på ett långdukat bord. Lite oroliga över hur vi ska bete oss. Ser en vinflaska på bordet. Skönt, festen är igång. När alla anlänt vid 2030tiden var det dags att beställa. Meny på franska och engelska. Superbt. Vad kunde man välja mellan? Förrätt, huvudrätt, efterrätt. Inte ska vi väl ha allt det? Pappa? Jo. Jaha, så äter man tydligen affärsmiddag i Frankrike. Okej, inga Indiana café-fasoner här inte. Förrätten blev marinerad lax, ruccolasallad och någon sås. Till det serverades vitt vin (fanns två sorter och det ena passade bättre än det andra till lax, det påstod vår kypare/vinkännare som ansvarade för vårt bord). Emìlio tog såklart sniglar. Mums. Det här skulle inte bli någon pastamedkorvmiddag, det hade jag på känn.
Till huvudrätt beställde jag Impala, antilop från sydafrika. Kanske? Var finns det antiloper egentligen... Det smakade bekant, mycket delikat. Till detta serverades någon sorts curry-rotmos. Och rödvin. Emìlio åt anka.
Middagen fortlöpte utan några större pinsamheter från våra yngres sida, vi pratade en del franska till höger och vänster, ett ord italienska med Mario och en del engelska när det obegripliga språket blev alltför obegripligt. Jag pratade skatter och sociala avgifter, goda och dåliga viner, bakfyllor och bättre bakfyllor, fransyskor och jobbet med bordsgrannen och vinkännaren Francois. På franska till och med. Om pappas 50årsfest med pappa och Mario, de kanske två nostalgiskaste människorna i hela världen. När de är tillsammans åtminstone. Om hur det var i Paris och om språket med Emìlio och andra halvan av bordet. Om vilken pikär situation det var med Emìlio.

Under middagen hade jag och Emìlio konstaterat att vin faktiskt kan vara gott (om det inte kostar 2-3 € på Franprix) och att vi ska snika in oss på såna här middagar lite oftare.
Kvällens magnifika för- och efterrätt avrundades med en utsökt efterrätt, Chocolat Praliné, och till sist café. Även Cognac för de äldre. En fin avslutning på en fantastiskt trevlig kväll och en jättemysig dag.

Tack, pappa.