Har just vart med om, som Andrès redan berättat, den tråkigaste dagen i hela mitt liv. Indiana var helt dött idag, skönt tänkte jag till en början. Sen insåg jag att jag av någon anledning var så trött i hela kroppen att jag skulle kunna somna när som helst. Bara sådär.
Zzzzzzzzz.
Det gjorde jag inte, utan jag gick runt och såg ut som om jag hade något att göra i sju timmar. Jag brukar bli rastlös efter fem minuter i vanliga fall...
Har iallafall jobbat där i över två veckor nu och tänkte att våra kära läsare (som aldrig kommenterar, nudge nudge, hint-to-the-hint-hint) kanske var intresserade att höra mer om vår underbara arbetsplats.
På Indiana jobbar det sex svenskar:
Andrès
Emilio
Caroline. Finlandssvenskt, mammigt litet mumintroll. Helt underbar flicka som hjälpt mig och Andrès mycket i början. Säger alltid precis vad hon tycker och är inte så lite paranoid och rädd för att få sparken. Pratar helt flytande franska.
Saga. Litet, överglatt energiknippe som aldrig verkar ha en dålig dag. Rumskompis med Rakel, en annan svenska som precis fått sparken.
Sandra. Kommer söderifrån. Svår att få grepp om. Säger inte mycket, men kryddar det hon säger med svordomar.
Victoria. Kommer också söderifrån. Säger väldigt mycket mer än Sandra och svär ännu mer. Klagar hela tiden över jobbet. Låter som Carolina Gynning.
Utländska arbetskamrater som är värda en omnämning av olika skäl:
Olysya. Bitchig ryska som hatar alla som inte pratar franska. Välsvarvad, men ser ut som en blandning mellan typ tio ryska Bond-brudar i ansiktet. Inte snygg alltså. Börjar kanske tina upp, iallafall mot mig.
Erwann. Killen med det omöjliga namnet (uttalas ungefär Ärrruaån, eller bara Ärräräaw eller liknande, det lystrar han också till). Född 90, fotbollsintresserad som få. Kan räkna upp hela svenska landslagstruppen. Världens fulaste moppemusch.
Daniel. Alltid glad brasse som får alla på bra humör.
Pierre. Coola polisonger. Gillar att åka skidor och bossa runt med Andrès. På ett snällt sätt.
Christoph. Jag tror han är fransman, men jag har aldrig förstått någonting av vad han sagt. Har världens konstigaste uttal. Bånschschor, Årrrvor. Rappar hemskrivda franska hiphop-låtar om sitt liv under lunchen.
Våra managers, som turar om att chefa över oss:
Fernand. Hal som en ål. Väldigt svår att få grepp om. Ler ofta, men de svenska tjejerna kallar honom djävulen. Verkar väldigt lynnig.
Louise. Liten, vääldigt liten, danska som kan vara lite grinig ibland. Schysst, men kan säga ifrån väldigt skarpt om man gör fel. Ser ut att vara 12.
Quentin. "Alfahannen" som Andrès kallar honom. Verkar bossig. Utstående öron, ser väldigt rolig ut. Flörtar med alla tjejer.
Luana. Sist men långt ifrån minst. Bara att se namnet gör att jag blir knäsvag. Genomgod, genomsnäll och med väldigt pedagogisk och lugn röst. Verkar tycka om alla i hela världen. Om hon säger till mig då jag gjort något fel, tänker jag bara på att hon jättegärna skulle få ta hem mig, lägga mig i sängen, stoppa om mig och läsa en godnattsaga. Kanske sjunga vyssan lull, på franska. Hon skulle förmodligen överväga om jag föreslog det, bara för att inte såra mig.
Dessutom har vi vår ägare, Monsieur Blipbloppbläräräräää. Eller Jacques Chirac. Eller Stefan. Eller vad han nu heter, har ingen aning. Intrycket jag fått hittills av honom är att han är en grinig, argsint, grälsjuk, pengagirig psykopat. Han kommer in och hälsar på lite då och då, men har nog aldrig visat ett leende. Vi har fått instruktioner från våra managers att om vi inte har något att göra då han är på besök, ska vi iallafall se ut som om vi är jätteupptagna, annars får vi sparken och dem får skäll. Vilket medför att jag åtskilliga gånger de senaste dagarna ägnat mig åt livsviktiga arbetsuppgifter som att flytta brickor från en plats till en annan, sortera menyer, springa runt och se stressad ut, samt gömma mig i köket.
Känns en smula främmande när man kommer från Svedala. Hemma hade jag gått till facket om chefen tittade lite, lite argt på mig, så hade han fått sparken. Men men, money talks och servitör på Indiana är ett jobb iallafall. Fast jag tänker kanske inte börja planera för hur stor pension jag kommer få om jag jobbar kvar 45 år till...
3 kommentarer:
Härligt med arbetsplatser som verkligen jobbar på att ha en god sammanhållning i personalen!
Hälsningar från Harkskär.
Låter som en annorlunda arbetsplats, men men.
Uppleveser är väll själva grejen med att resa och bo i andra länder.
Inte så förvånande att hon är paranoid att få sparken med den där karln som chef.
Måste säga att er blogg är rätt rolig att läsa faktiskt.
Btw, du har mina sympatier angående kindpussarna. Really.
Aah, hälsningar från Lilla Bönan. Gamla dagiskompisar kan man lita på i alla väder. Hintar man om kommentarer, så kommer dem som ett brev på posten. Kul att höra av er!
Skicka en kommentar