Angående kindpussar II

Andrès har gått runt och muttrat om kindpussar och tossiga fransmän några dagar nu. Till en början förstod jag inte hans enorma motvilja. Jag menar, det är ju hittills bara tjejer vi behövt kindpussa och en cheek-a-cheek med en fräsch brutta är ju klart mysigare en ett vanligt, svenskt handslag. Efter att man hälsat på en tjej i Sverige måste man lära känna henne, prata med henne, ta henne med till något tystare ställe etc etc, för att komma någon vart rent amoröst. Efter en kindpuss torde ju nästa naturliga steg vara... ptjaaa, hångel antar jag.

Men jag har kommit på andra tankar. Mest beroende på de pinsamma situationer som lätt kan uppstå. Har man kommit på ett så pass intimt system som fransmännen har, borde man väl ha några enkla regler för att undvika missförstånd, men näääeeejdå. Härom dagen var jag med om en sådan situation. Min manager Luana (en snäll, genomtrevlig och inte minst attraktiv och inte allra minst brasiliansk (mm-mm) flicka i 25-årsåldern) hade kindpussat mig på eget bevåg i några dagar. Så när jag kom till jobbet på morgonen blev jag glad i hågen att få syn på henne, en bra start på morgonen liksom. Jag kände mig såpass säker i vår kindpussrelation att jag bestämde mig för att ta initiativet för första gången.

Hon kom gående mot mig, sa "salut Emil" och stannade lite framför mig vid sidan. Jaja, tänkte jag och började böja mig ner. Ingen respons. Jag böjde mig några centimeter till. Fortfarande ingen respons. Vid det här laget var mitt ansikte lite för nära hennes kind för att det skulle vara av en händelse, så hon vände sig mot mig med ett lite förvirrat uttryck i ansiktet.

-Ca va, Emil? Qu'est ce-que tu veux?

Häpp, ingen kindpuss idag alltså. Dagen innan gick det minsann bra, men nu hade tydligen något hänt. Var hon inte på humör? Luktade jag illa? Hade jag fula kläder? Var det internationella anti-kindpussdagen?

Medan jag kände hur kinderna rodnade, försökte jag desperat komma på något sätt att komma ur situationen med en gnutta stolthet i behåll. Min dåliga franska och välkända virrighet fick bli räddningen. Jag stirrade helt enkelt ut i luften några sekunder medan jag sa "Eeeeeeh", som om jag letade efter ord. Sen sa jag "Non, j'ai oublié" och sprang uppför trapporna till omklädningsrummet, där jag sjönk ned på golvet med kallsvetten rinnande över pannan.

Så NEJ till kindpussar! Det ställer bara till det för en. Jag har tur om jag lyckas undvika att få kicken för sexuella trakasserier om fransoserna inte lägger av med de där fånigheterna. Jag ska hädanefter bara vara taker, aldrig mer giver!