Det kallas kärlekshandtag, poprygg (som tydligen Martin Kellerman tillfört det svenska språket läste jag nyligen), eller muffinseffekt som det kallas i lite mer lokala kretsar (lokalt för mig är från min gamla trepersonersklass nv2alpha). Det innebär alltså för små byxor till för stor kvinna. Eller man för den delen.
Anledningen till att jag nu sitter vid den übermoderna laptopen, som laggar då man laddar upp bilder på facebook, är att min superfetinggrymma ryggsäck har försatt sig själv i det nyss nämnda problemet. Muffinseffekten. 70 l stor är den. Emìlios är 65 l. Jag har fått i 10 kg i den, Emìlio har fått i 20 i sin. Jag vill bara ösa in mer kläder i den, men det går inte. Varför? Muffinseffekten såklart. Det ramlar över. Jag kan alltså inte packa mer. Fattar inte.
Kritiker kanske menar att jag har packat för mycket luft. Det har jag inte. Hur kan jag vara så säker på det? Enkelt. Mamma har packar ner allt jag har lagt fram. Det är ett så kallat absolut bevis. Ungefär som Andrew Wiles 1000-sidiga bevis om Fermats gåta.
Blir till att gå upp tidigt, tjacka ny ryggsäck innan tåget 14.30. Packa om. Hoppas att muffinseffekten inte gäller min nya feta ryggsäck. Det kommer det förmodligen att göra. Imorrn klockan 13.45 jag kommer jag bli förtvivlad när allting inte går ner. Gråta en skvätt. Rapeduscha. Nya tag. Klä på mig tre tröjor och två par byxor, då har jag kanske med mig allt.
Förresten vill jag tillägga att jag ska bli imba på CS i Paris när jag inte har något att göra. Tur att Caveman har laddat ner Z-bot åt mig. Dessutom ska jag bli fullfjädrad kirurg på DS. Och läsa klart Stieg Larsson.
Well, well. Skam den som ger sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar