Le pays de la merde

Det bästa av två världar, hundbajs och danskor.

Bonsjår där ute i svenska cyberrymden eller var ni behagar befinna er (enligt vetenskapliga undersökningar har vi besökare från England, Frankrike(en cykelhemsida som ibland ger sökresultat till vår cykel(vélo)-rubrik), Finland, Australien, Japan, Norge, och landsortshålan Krokom. Ledare är förstås Gävle och Östhammar (?)).

Nu är det dags för det absolut sista blogginlägget (om det inte finns internet på flygplatsen Orly eller om vi drar till svenska kyrkan imorgon). Men vi ska försöka hålla fingrarna i styr så det här blir det sista. Vi har städat hela lägenheten i princip, det fattas bara att gå iväg till Malick och posten för att lämna internet-modemet och tillhörande kablar.

Vi har en känsla av att den här dagen kommer gå åt helvete. Emilio ska tömma och stänga sitt bankkonto är det tänkt, men med franskt bankväsende vet man aldrig. När jag gjorde detsamma skrev jag på 7 grejer och var tvungen att gå hem och hämta småmynt för att "fylla upp" kontot till en jämn summa. Idioter. Sen ska Madame Pelissard komma hit och kolla att lägenheten är snygg (jo tjenare, det sitter tejp bakom tapeten i badrummet numera) och förhoppningsvis ge oss våra pengar. Eller hur... För mycket på en och samma dag. Sen är det visst Valborg idag. Så det är väl läge att få stryk ikväll av någon ful(l) jävla fransman.

Nåväl, vi får väl hoppas att det mesta går bra idag och imorgon. 00:00 landar vi, alltså slipper vi flyga under spöktimmen. PUH! Men å andra sidan är det strejk överallt imorgon, så chansen att vi ens kommer med metron till flygbussen är ju obefintlig. Sen bussen till flygplatsen till själva flygplanet är ju en enorm sträcka. Nej det tror vi inte på.

Vi har ju ändå lärt oss en hel del om detta merde-land vars invånare är så stolta över. Frågan är ju vad de är stolta över;
Hundjävlar som skiter överallt, idioter som kör mot rött när det behagar, idioter som inte kan något trafikvett alls, idioter som är övertygade om att 1 meters lucka är mer än tillräckligt för att fickparkera. Ett gammaldags banksystem som använder checkar (har aldrig förut sett en check i hela mitt liv förutom min gamle farfars) och där det finns bankkontor i varje kvarter. Tre stycken. Råpuckat. Ingen centralisering alls. Biltutor. Åh vad vi ska tuta när vi kör bil hemma. Så fort det slår om från rött till gult är det bara att lägga sig över ratten och slå, spotta, fräsa och skrika. Sliskigheten hos alla fula moppemuschkillar som tror de är asballa och kan dra hem vilken blondin de vill (de lyckas ganska ofta också, eftersom de vill ha alla blondiner. Bara att satsa på den fulaste, så är man nöjd liksom). Alla fransmän känner nog igen sig i det. Fascismen är en väldigt fin grej också. Två dagar i rad åkte 7 piketbussar förbi jobbet. Sen har de ju slagit ner Tibet-protestanter också, det är ju lovely. Demonstrationer/strejker 2 gånger i veckan är bra för magen i det här twistade landet. Lyhörda hyreshus har de byggt också, bara för att de ska få ut sina jävla aggressioner på unga svenskar som festar för mycket och för högt. De gnäller tamejfan på ALLT i det här landet. På jobbet, på stan, på fritiden, i parken, på Schampan, i mataffären, i bilkön, ute på krogen när en nordisk ståtlig man kommer för nära, i Crèpe-kön med mera med mera.

Om vi skulle göra om det här skulle vi helt klart välja en annan stad. Paris är bara för gamla gnälliga pensionärer och psykotiska medelålders män. Nästa gång blir det Hofors.

Det som gör det värt att leva i den här stan är Pierre, Etienne och turistande danskor!

Au revoir (NOT)!

Sista natten med gänget.

Så här ledsna var våra kompisar när vi sa hejdå.

Idag regnade det. Helvete skulle jag tänkt i vanliga fall. Fy faaan vad skönt tänkte jag idag. Det betydde att jag och Andrès kunde sitta inne i lägenheten hela dagen utan den minsta lilla susning av dåligt samvete. Ja, Andrès var ut några svängar men bara för att han var tvungen. Han kom hem med 24 st 100 €-sedlar, så det var väl okej. Själv stängde jag in mig och ägnade dagen åt städning. Och att kolla på extramaterialet till Spiderman 2. Och att försöka klara Survival mode på Desktop Tower Defense. Det går inte...

På kvällen kom Mo-Jo, Reggae-Mackan, Maria och Mackans turistande kompis Malin hem till os och drack kaffe. Efter djupa diskussioner om kostnaden på vissa saker, eventuell kittlighet och nazistiska 92:or, bestämde vi oss för att åka och hälsa på vår arbeitande kompis Skåne-Sara.
Efter en väldigt mysig Mètro-färd och en ännu mysigare 50 cl Heineken, var det dags för avsked, maybe for ever. Tårarna sprutade, kramarna var hårda, sorgen låg i luften. Ingmar Bergman hade gråtit blod.

Ja, jag och Andrès grät förstås inte. Den här dagen var bara en bock i kalendern. Sanningen är den att vi har en enorm, brinnande hemlängtan. Jag ska aldrig någonsin mer beiga (beiga, beigade, har beigat) Gävle, min underbara hemstad. Iallafall inte på en vecka...

Vårstädning

As true as it is said.

Idag ska vi väl börja städa en hel del. Skrubba det som kan skrubbas. Dammsuga där man kommer åt. Tvätta ett par dukar och handdukar. Tvätta fönster.

Igår tog jag en gång för alla rollen som mannen i hushållet Nordin/Bergwall. Golvlampan som inte fungerade när jag bytt glödlampa hade även ett annat fel. På golvet finns en dosa där strömbrytaren sitter. I den dosan fanns det en säkring som jag fann. Som jag lärt mig av min unge far så kan det ju vara fel på denna mojäng, så jag gick och köpte en ny. Voilà, det lyser som aldrig förut. Hobbyelektriker Andrò till er tjänst söker sommarjobb!

Igår bad en vän till mig att jag skulle köpa hem något till henne. Något roligt, liksom. Inatt drömde jag att vännen fyllde år, och jag kom stånkandes på ett ölfat fyllt med mjölk. Väldigt intressant. Och det skulle inte ens gå att använda mjölken, för om man öppnade/slog hål på ölfatet skulle ju mjölken bara forsa ut. Vilken present alltså.

Början på slutet

En av våra närmsta kompisar här i Paris som vi har glömt att credda är Malick. Det är en jättelång mörk man som jobbar på phonehouse. Han är hur trevlig som helst, har världens vitaste leende, pratar kanonengelska och har världens längsta fingrar. No talk about it. Han har hjälpt oss med allt internet-fix och frågar alltid hur vi mår. En gång glömde jag mitt Visa-kort där, självklart letar han upp mitt mobilnummer i internetkontraktet och ringer mig. Vilken stöttepelare. Nu har vi bestämt dejt för sista gången på onsdag, då ska vi dit och skicka iväg modemet med alla sladdar. Så det sista blogginlägget kommer väl snart...

Var förbi banken idag. Äntligen har mina 1200€ kommit tillrätta. Ärligt talat trodde jag ett tag att jag aldrig skulle få se pengarna igen.

Har köpt en ny glödlampa till en golvlampa som pajat. Den lyser inte. Jag blir fruktansvärt irriterad när jag inte lyckas med saker. På onsdag kommer vår hyresvärdinna (inte den snygga utan mamman) för att kolla att allt är fint, städat och helt. Det kommer det vara, några undantag:

- Spisen. Detta tvåögda monster som lever sitt eget liv. Ena dagen är det den lilla plattan som slår ut all elektricitet, andra dagen är det den stora, tredje dagen är det båda i kombination, fjärde dagen fungerar det utmärkt.
- Badrummet. Någon idiot har satt klinkers upp till halva väggarna, sedan är det tapet. I duschen/badkaret också. Givetvis har ena hörnet på en tapetvåd rullat upp ordentligt. Ska försöka lösa det med tejp.
- Nyss nämnda golvlampa. Glödlampan ser ut som ett rymdskepp, men jag har hittat en likadan. Trodde jag. Det visar sig att den inte fungerar alls nu.
- Porslin. Vi har nog krossat en mugg, en skål, en tallrik och tre glas sen vi kom hit. Tur vi inte gjorde en inventeringslista på det, men man vet aldrig...

Ketchup

Bloggandet går lite trögt av någon anledning, det beror väl främst på att vi är ute på så mycket äventyr nu om dagarna. I fredags bestämde vi oss för en lugn filmkväll, vi såg Fantastic Four, the rise of the Silver Surfer och Hoodwinked. Fantastic four var ju... en film åtminstone. Bra var den inte. Tidsfördriv på sin topp. Hoodwinked däremot var en riktigt rolig film, annorlunda och smart. Very seeworth.

Igår var jag, Mackan Emilio och Malin (Mackans importerade tjejkompis) i boulognern. Vi bunkrade upp med vin, öl, vindruvor, baguette och salami. Det kändes lite som att vara vid medelhavet där ute i västra delen av Paris, speciellt med vädret som var. Det var sjysst, förutom att vår picknickplats var ganska kass. Vi kom inte över andra sidan bäcken där gräset var så mycket grönare. Satt under tallar bland kottar istället. Och en sadistisk sportfarsa som lät sina tre söner tackla sönder varandra när de slogs om en amerikansk fotboll.

En liten anekdot som det har berättats för mig är att den fina Boulognern i Gävle faktiskt öppnades före Bois de Boulogne i Paris, eftersom en lynnig rackare var här under tiden det gigantiska grönområdet anlades. Han skyndade sig hem och grävde lite i Gävle och öppnade sin park först. Skitsmart. Låter som en sjysst skröna å andra sidan.

Efter sommardagen i Boulognern drog vi hem till Mackan och köpte öl. Vår sista lördag i Paris skulle firas ordentligt. Vi satt på hans vindsvåning och pratade skit och lyssnade på så hög musik att hans granne kom och klagade, hah! Payback time. Lite lulliga i hatten begav vi oss till våra vänners Maja och Marias Indiana för att dricka öl, äta chips och catcha up med dem eftersom de skulle ut. Vi drog till den irländsinfluerade puben O'Sullivans och slog oss ner. Vi hamnade i ett hörn av borden på terassen med två danskor. Jag, Mackan och Emilio. Danskorna och grabbarna beställde öl, jag beställde en drink. Tänkte att nu var det dags. Jag blev kallad Bösen under resten av kvällen, det danska ordet för bög.

Den här kvällen spårade ur till den kanske roligaste kvällen i Paris. Vi satt och snakkede dansk hele kvellen, men idag minns vi inte ett spår av vad vi pratade om. Förutom Tuborg, grötihalsen, festivaler och Slotts guld. Men vi hade askul. Det sägs att jag var i mitt esse och var jätterolig, utagerandes min roll som Bösen. Men jag minns inte så mycket. Danskor är fan the shit alltså. Idag har vi pusslat ihop gårdagen på svenska kyrkan. Det hände ganska mycket roliga saker, men det gör sig inte så bra i text. Tyvärr.

Ikväll är det middag hos Mumintrollet.

Fransk pappersexercis

Om det ändå vore så väl.

Idag var vi på respektive bank, BNP Paribas och Banque Populaire för att casha in våra sista löner. Det gick bra, och när jag väl var där passade jag på att säga att jag skulle tömma kontot och stänga det snart, och dessutom fråga hur stort mitt saldo var.
- 240 €

En konstig känsla sprider sig i magen. Inte har jag väl viftat med kontokortet på krogen någon gång? Det fattas alltså 12000 kr, min marslön. Jag ser transaktionerna på skärmen och inser att den inte alls förts in på kontot. Påpekar detta, varpå den tjocka banktjänstemaninnan grymtar något på franska. Jag gräver fram papper i min mapp samtidigt som kön växer. Visst, jag har ett kvitto på att 1233 € har satts in på kontot. Men transaktionen är inte genomförd. Sen tittar vi närmare på kvittensen, kontonumret saknas. Clever.

Jag vill ju påstå att det här inte alls är mitt fel. Jag går med checken och säger;

- Hej, jag är från Sverige och fattar ingentinge om checkar, för såna använder vi inte i vårt snabba och effektiva land. Dessutom har vi kölappar, idiot. Så man slipper stå och vänta medans ni är sjukt sega på.

Så fyller de i allting åt mig och jag signerar. Precis så gjorde jag förra gången. Till och med mitt namn skrev kassörskan i, dock inte signatur. Men kontonumret fattas. Smart. Jag frågar hur jag ska göra. Hon säger att det är under process typ, och att man "normallement" hittar på såna här förlupna checkar. Vanligtvis. Känns inte som att jag kommer ha förmånen att uppleva detta åtråvärda vanligtvis. Om man inte får tag på checken kommer jag ju förmodligen inte heller få mina pengar. FAST det är hennes fel. För det är det ju uppenbarligen.

Suck. Ångest. Hur ska ett par fransmän kunna hitta en specifik check på mindre än en vecka? Känns ungefär lika troligt som att våran raggningstaktik verkligen fungerar...

Klabbing ån dä Schamp

Igår var vi ut med Exklusiva Gruppen (Paris Exclusif är det någon som döpt oss till, men jag har försvenskat det lite så att vi låter som ett särdagis). Vi förade hemma hos Sara, sedan tog vi vårt pick och pack och åkte taxi till Pub S:t Michel, vårt karaokeställe no. 1. Alla var väldigt glada, särskilt Reggae-Mackan och Maria som var jättejätteglada. S:t Michel var ganska dött, så efter en stund bestämde vi oss för att dra till Schampan (stockholmska för Champs-Elysée). Vid det här laget lämnade Andrès och Mackan oss. Det var alltså jag, Maria, Skåne-Sara och Maja. Tre brudar och en kille utan skjorta. Skulle vi komma in?

Tjejerna stylade till mig i taxin;

"Ta av scarfen!" "Nej, ha scarfen på!" "Sätt på jackan!" "Nejnej, ta av jackan!" "Ha mössan på i början, men ta av den när vi närmar oss." "Nejnej, ha den av hela tiden!" etc etc etc.

På något sätt lyckades det iallafall, för när vi kom fram till stället som hette SixSeven, blev de så glada över att se oss. Eller mig var de kanske inte överförtjusta över, jag kände mig lite som den utfrusna lillebrorsan, men det gjorde ingenting. Det visade sig att brudarna kände någon som hette Erick och som hade någon sorts administrativ position på klubben. Därför fick vi komma in utan att betala och blev ledsagade till ett bord mitt i smeten. Helt plötsligt frågar Sara om vi ska ha vodka eller champagne. Vodka föreslår såklart jag, semesteralkoholist som jag är, men jag blir brutalt nedröstad av innepinne-tjejerna. Erick, en välsvarvad svart kille med lite ledigt uppknäppt skjorta, säger åt oss att sätta oss ner och vänta. Jag är beredd att slänga in en slant på flaskan, men det visar sig att det är on the house. Kick ass!

Så där satt jag och sörplade Moët och tyckte det var jättekul att känna sig jätterik. I typ tio minuter. Sedan började jag tröttna. Människorna inne på SixSeven skulle kunna delas upp i två kategorier. De som hade råd och de som inte hade råd. De som hade råd satt och beställde in helrör efter helrör och de som inte hade råd försökte flörta in sig på en liten del av kakan. Det var ganska äckligt. Sedan skulle vi dansa och det var lite roligare. Tills brudarna skulle försöka para ihop mig med rika fransyskor.

"Den där bruden då, Emil?"

"Nej, hon är skanky."

"Där har du ju en som kollar på dig."

"Nej, skanky."

"DÄR då, Emil! Titta!"

"Skanky, trots silikonet."

Det var fan inga brudar som intresserade mig där. Jag tror inte Stureplanslivet passar mig. Jag tar hellre en helkväll på munken, vilken dag som helst. Då vet man vad man får. Gott sällskap och billig öl.